Ändå YES!

Det känns som att den här delen av mitt liv känns för viktig och händelserik för att inte dokumentera. Jag har ju länge väntat på att mitt liv ska "börja" eller vad man säger. Ah, men det är ju just det där. Jag är ju MITT i livet, just NU. Och jag inser vilken lyx detta är. Vilket privilegium det är att jag får bo i Uppsala och umgås med härliga människor och läsa psykologi och så småningom bli legitimerad psykolog. 
 
Jag vann min drömutbildning, mitt yrke, min framtid på lotto. Och den platsen är MIN. Den kan ingen ta ifrån mig. Så det är lika bra att börja göra mig förtjänt av den också. Visa hur tacksam jag är. Mot mig själv ska jag verkligen göra mitt yttersta för att göra den här tiden till den aboslut bästa i mitt liv. Vad ska det annars tjäna till? 
 
Det är så jag känner nu. Detta är rätt. Och jag ska göra detta. Fullfölja detta. Klara det här. Det ska jag banne mig. Jag har en fin liten lägenhet och kan laga mat åt mig själv och funkar rätt bra i sociala sammanhang. Har vänner och så vidare. Jag är lyckligt lottad. Jag känner verkligen det. Jag tror att det här kan bli jävligt bra.
 
Tack livet. <3
 
 

Till Jennifer.

Jag ska vara ärlig. Direkt efter att du åkt fick jag sådan enorm seperationsångest att jag kastade mig över väskan och öppnade ditt paket med en gång. Sedan låg jag och skrekgrät i sängen i typ en timme för att det gjorde så ont i mig att lämna dig. Att behöva säga hej då till dig, min bästa vän och flytta ifrån dig - är tveklöst något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv. 
 
Glad jag är jag ändå, att det är just du och ingen annan som är min bästa vän. Eftersom jag vet att jag alltid har dig och du vet att du alltid, alltid, ALLTID har mig. Fan, vad du visste att jag behövde det där brevet. Det kom när jag behövde det som mest. Det är det absolut finaste någon någonsin har skrivit till mig. 
 
Och när jag sedan läste lappen på asken... "I asken ligger något som gör att jag kan vara med dig hela tiden, (eller när du vill/behöver). Dess budskap är den delen av mig som jag tror du behöver mest nu." "Yolo." viskade jag och öppnade asken. 



Och det är roligt, för du vet verkligen hur mycket jag egentligen hatar uttrycket. Att jag inte funnit mening för det i mitt liv. Men du har så rätt, du som känner mig bättre än jag själv. Det här är mitt yolo. Jag kommer att bära det tills det oxiderar sönder och stolt förklara varför jag bär "yolo" om halsen till min knälånga pennkjol och blommiga blus.

Älskade, finaste, mitt allt - du är bäst i hela världen. Låt dig ingen, någonsin trampa på dig. Du är värd det absolut bästa. Jag önskar bara att du ibland kunde se dig själv så som jag ser dig. Det gör så ont att jag inte kan komma hem till dig och tvångskramas och trösta dig när jag vet att du drunknar i hjärtesorg, även fast du inte säger något. Jag tänker på det hela tiden. Att jag hoppas att du kan vara stark för dig själv, för framtida Jennifer. 
Det är väl också där vi kompletterar varandra så himla bra. Du är mina vingar och jag är ditt ankare. Jag tar dig ner på jorden, liksom du får mig att flyga. Utan dig, fungerar inte jag. Vem vore jag då?

Från mig till dig.


The rest is still unwritten.

Okej. Så imorgon flyttar jag till Uppsala. 
 
Onsdagen den 10 december 2014 skulle jag gå och betala mitt livs resa till Nya Zeeland och Australien. Jag skulle åka ensam och vara borta i tre månader. Samma dag kom antagningsbeskedet. Jag sökte mest bara för att man ska så där fem i midnatt, sista anmälningsdagen. Fick inte studieorterna rätt eller någonting och visste att jag ändå inte hade en chans att komma in. Men så står det ändå där med klargröna bokstäver.
 
 
ANTAGEN. Antagen till psykologprogrammet vid Uppsala universitet. 300 hp, fem år att ditt liv. Är du redo? "Helvete." Vad gör man? Man svarar ja. Jag svarade självklart ja. Det är min drömutbildning som jag har kommit in på. Vad väntar jag på? Timingen må va usel, jag må kanske inte känna en enda jävel i Uppsala, men jag har inget val. Jag kommer aldrig komma in igen. Nu kör jag bara. Och så är det med det.
 
Australien och Nya Zeeland får vänta. Livet blir ändå aldrig som man tänkt sig. Så imorgon flyttar jag till Uppsala för att plugga till psykolog. Och visst är det lustigt ändå. När jag såg mig själv resa till andra sidan jorden, kände jag att världen låg i mina händer och att jag var stor och modig. Och nu, när jag ska flytta till Uppsala, så har jag aldrig känt mig så liten och rädd. Aldrig.

Men eftersom jag anser att meningen mitt liv, mitt telos - till stor grad handlar om utveckling, så måste man ibland göra det obekvämt för sig själv, våga ta jobbiga beslut och våga kasta sig in i något som man inte vet något om. Så det är vad jag gör nu. Och så testar jag. Det värsta som kan hända är ju bara att jag flyttar hem igen, eller hur?
 
Detta är mitt yolo, Jennifer. Jag älskar dig. 

Tre saker som jag tycker om.

1. Sandra Beijers debutroman "Det handlar om dig" som jag precis fick hem i brevlådan. Signerad och allt.



2. Thomas Stenströms musikvideo till hans nya låt "Fåglar". Är orimligt pepp inför hans nya album! 



3. Mia Skäringers debattartikel om hälsohets och vridna ideal. Att det får räcka nu. Sedan skiter jag fullständigt i att hon har blivit sponsrad av Proviva. För det HÄR är så jävla bra.


Om att skriva.

"Skriv" uppmanar den gröna, HTML-inkodade knappen på blogg.se mig. SKRIV!
 
Jag loggar in och klickar på den gröna ikonen då och då. Ibland dubbelklickar jag till och med, men ingenting händer. Jag. Är. Rädd.
 
Så förbannat, jävla rädd. Att skriva är det enda jag någonsin har känt att jag på riktigt har haft talang för. Jag har inga andra ess i min rockärm att ta till. Tänk om jag inte kan. För tänk om jag har glömt bort hur man gör.
 
En fredag någon gång i höstas åkte jag hem till en vän som bor mitt på Olivedalsgatan. Hon är sex år äldre än jag och säger de mest kloka saker. Jag visste att hon hade känt sig låg ett tag, så jag köpte med mig mat och cigg. Efter att ha delat på en flaska vin tog vi oss så småningom ut på stan. Rände från bar till bar, pratade om skitviktiga saker och snackade skit.
 
Vid ett tillfälle stod vi och frös ute på en balkong. Det var nästan bara vi kvar på stället när hon säger att jag måste fortsätta skriva. Hon säger att vad jag än gör så måste jag fortsätta skriva. De orden har brunnit i mig sedan dess. Och kanske än mer för att hon i princip gått och gömt sig under en sten sedan den dagen. Inte svarat på mina telefonsamtal och sms och nu har hon till och med raderat sin Facebook. Jag hoppas att allt är bra med henne. 
 
Så det är väl därför jag är här igen. För att skriva. Om vad exakt vet jag inte och jag vet inte riktigt heller vem som skulle vara intresserad av att lyssna. Jag vet bara att jag har en röst och en vilja om att bli hörd.
Så här är jag. 
 
 

Vad man hinner åstadkomma inom loppet av +, - en vecka.



Körkort.
Göra slut.
Nytt jobb.
Gå på dejt.
 
 
=> Höjden av tomhet.



Nä, men ni vet. Lite snygga killar, bah.


Entvåtrefyrafem

Det är sällan det blir rätt och det är inte helt lätt det där. Att få det rätt, alltså. Det är svårt för man vill och man inte vill och man vill så mycket att varken jaget eller detet hinner med. Och ibland rinner bägaren över. Entvåtre gånger. Lättare än vad man tror. Det räcker att man kände en gång för mycket eller tänkte lite för hårt. Och så sitter man där på golvet igen. Och vet att man ska upp om entvåtrefyrafem timmar.

Och idag får någon annan hemskt gärna ta besluten åt mig.

Det här med träning är jäkligt häftigt.

Det är en sak som jag har insett den senaste tiden. Hur bra man mår och hur mycket man får gjort och hur faktiskt - hela ens liv och inställning till saker och ting förändras till det bättre, per automatik genom träning. Jag tänkte att jag skulle berätta mer om det en annan dag, men jag kan helt klart säga att det här är det bästa valet jag gjort på mycket länge: Att göra hälsa till en livsstil.

Idag är bara en sådan dag.


Tre saker


Jag har tre saker som jag ha sagt innan jag går till sängs.

För det första. Hur SKÖNT är det inte med en renbäddad säng? Borde definitivt göra det här oftare. Jag känner mig som en kung!

För det andra. Jag har hela dagen känt en stor tacksamhet gentemot alla fina vänner jag har. Dem är väldigt viktiga för mig och jag älskar alla så. Det har gjort mig blödig hela dagen av att tänka på.

Jag lyckades samla en stor skara av mina närmsta vänner på bild idag när vi hade storfika. Det var längesedan vill jag lova!

För det trejde! VAD ÄR DET HÄR FÖR EN SJUK KILLE? Jag och min trasiga flöjt tänkte nu sätta oss i ett hörn och gråta en skvätt.

'

Checkar ut nu. Natti.

Den obligatoriska sammanfattningen av året som gått.

 

Hur har ditt 2012 varit? 

 

Det har varit en berg- och dalbana, men samtidigt har det varit väldigt ett väldigt uppfriskande, eller kanske uppvaknande år? Ja, man kan nog säga att jag har varit mer vaken det här året.

 

Tror du att år 2013 kommer blir bättre?

 

Självklart! Jag tänker lite att var år som går, blir bättre än det förra. För man kommer ju göra nya misstag, lära sig av dem och man kommer utsättas för nya prövningar, bli starkare av dessa och utvecklas. Växa. Jag tror för övrigt att det är meningen med livet. Att ständigt utvecklas.

 

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

 

Oh, ja! En massa saker. Nu när man är 18 har det ju blivit en hel del nytt. Jag har exempelvis druckit alkohol - lagligt, varit ute, övningskört, gjort slut, haft ett riktigt sommarjobb, varit utomlands med mina vänner och så vidare.

 

Vilka länder besökte du?

 

Danmark över dagen, men det räknas inte riktigt och så Barcelona då. Ojdå, jag menar förstås Spanien. Heh.

 

Vilket datum från 2012 kommer du aldrig glömma?

 

12 januari, då han gjorde slut med mig och jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna leva, 24 februari, när mina vänner ordnade världens finaste 18-årsfirande för mig och gav mig världens bästa present och 4 september, då vi sade hej då till varandra igen, fast den här gången på eget initiativ. 

 

Vad är din största framgång 2012?

 

Oj. Att jag lyckades få det där vikariatet i somras på demensboendet, boostade mitt självförtroende enormt och att jag sedan klarade av att göra det riktigt bra, kändes också jäkligt fint. Och kanske insikten om att jag inte skulle dö utan honom, utan att jag faktiskt klarar mig. Skaffade gymkort? Men framgång... Mycket insikter om mig själv kanske. Och att komma förbi mina fördomar lite grand. Det är väl en framgång?

 

Vad spenderade du mest pengar på?

 

Måste vara alkohol? Fy sjutton vad sorgligt.

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?

 

Har inte gjort några spektakulära grejer direkt, men när något oväntat inträffar blir man ju himla glad. Som när jag och mina vänner vann biljetter till Way Out West, till exempel. Då tjöt jag av lycka!

 

Största misstaget?

 

Jag skulle vilja citera Sandra Beijer här, som besvarade samma fråga i sin blogg: "Har gjort så sjukt många misstag det här året sen jag blev singel att jag faktiskt inte ens bryr mig. Misstag är roligt, misstag gör livet mer spännande. Ut och dansa och glöm och blunda. Hej hopp."

 

Vilka sånger kommer påminna dig om 2012?

 

Alla låtar i den här listan.


Plus all hjärndöd house. Det här året tappade jag min musiksmak totalt. Jag grät floder till High School Musical's "Gotta Go My Own Way", dödade alla känslor med HSM's "Greyhound" och festivaldansade till Alina Devecerskis "Flytta på dej". 

 

Vem har du umgåtts med mest?

 

Lisa.

 

Vilken kändis var du mest sugen på?

 

Cimon Lundberg, inga undantag.

 

Bästa minnet från 2012?

 

När jag samma dag fick reda på att jag kommit in på skolan jag sökt till och fick ett sommarjobb.

 

Hur många kysste du?

 

Kanske en 10 stycken på sin höjd. Få kyssar var riktigt trevliga.

 

Är det något du saknar år 2012 och vill ha 2013?

 

Någon att dela säng med. Herre. Gud.

 

Vad önskar du att du gjort mer?

 

Spontanhånglat och levt i nuet.

 

Vad önskar du att du gjort mindre?

 

Åh. Inte så hemskt mycket. Kanske överanalyserat och stressat mindre. Och oroat min mindre. Det hade givit min själ lite ro.

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

 

Alltså. Jag har varit så ledsen som jag aldrig har varit i hela mitt liv. Jag vill inte ens prata om hur ledsen jag har varit, för då får jag ont i magen. Men samtidigt har jag GJORT så himla mycket kul saker, så jag vet inte. Men jo. Det har definitivt varit ett ledset år. Men viktigt. Jag ångrar det inte. Jag ångrar inte 2012. 

 

Största musikaliska upptäckten?

 

Markus Krunegård och Swedish House Mafia. Ja, jag vet.

 

Vad gjorde du på din födelsedag?

 

Jag är ju ett patologiskt kontrollfreak. Vill ha koll på allt. Men den här gången, fick jag inte fixa något själv inför min födelsedag. Mina vänner fixade in bord och stolar i Oisins pyttelilla källarlägenhet (hur dem lyckades med den bedriften vet jag fortfarande inte) och sedan bjöd dem mig på något av det godaste jag vet. Fläskfilé med svampsås och potatisgratäng. Efter detta spektakel drog jag, mina två falskleggade vänner Amanda och Jennifer samt min kusin Malin ut. Dessvärre hamnade vi på..... Berså och det var så pinsamt så jag vill aldrig mer prata om det. Så. Hej då. Vi borde ha stannat hemma, med andra ord.

 

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?

 

Lite mänsklig värme hade inte varit fel. Och att det gick bättre för mig i skolan. Och att jag hade haft lite mer cash.

 

Vad fick dig att må bra?

 

Massa god mat, miljöombyten i form av resor och vänliga människor. 

 

Vem saknade du?

 

Viktor, above all.

 

De bästa nya människorna du träffade?

 

Åh! Har träffat en del trevliga själar på folkis trots allt. Oliver, som även är min nyfunna plastbrorsa är verkligen en klippa i stormen. Alltid lika innerverande positiv - vilket så klart smittar av sig. Precis den sortens energi som jag behövde. Positiv sådan. Och så har vi ju självklart Nike och Jennifer. Och Hanna. Och Lisa. Tänk vad dem är fantastiska. Saknar dem faktiskt! Folk som bor på skolan åker ju hem över jul. Ska bli skönt att komma igång med plugget igen känner jag. Så att det kan bli klart någon gång!

 

Det bästa du har åstadkommit i år?

 

Överleva, göra mycket saker. Roliga saker. Sitta mindre vid datorn. Träna lite grand. Hitta tillbaka till mig själv lite. Känt mig bra och snygg igen. Ska aldrig klippa av håret igen. Det är allt jag säger.

 

Vad vill du säga till dig själv inför 2013?

 

Tänk inte så himla mycket. Lev mer. I nuet. Försök att finna lyckan och friden DÄR du är och inte planera för att den ska komma sen. För om man aldrig kan bli lycklig där man är, hur ska man då kunna bli lycklig sen? Omfamna ungdomen och låt dig själv vara bara Elsa, 19 år. Testa en massa nya saker och gör misstagen. Det gör inte så mycket. Saker och ting som händer är inte hela världen. Skratta mycket. Ta hand om dem du håller kära. Och döm inte dig själv så hårt. Det kommer bli bra. Det brukar ju faktiskt bli det till slut.


Äggmackan

Det är roligt det där, med folks små egenheter. Alla har vi våra mer eller mindre charmiga förteelser. Mammas kille, till exmepel har en grej för sig med att alltid duscha på kvällen. Jättesent, så där vid elva, halv tolvtiden låser han in sig på badrummet och duschar. Det kan bli lite problematiskt ibland när man vill gå och göra sig i ordning för sängen. Borsta tänderna, tvätta bort sminket och så vidare. Är oftast lite för trött för att gå upp på övervåningen för att göra det. Så jag väntar hellre tills han är klar. Som nu.

Jag har själv ett antal märkliga saker för mig. Personligen, ser jag inget vidare problem med dessa, men sedan är jag å andra sidan nog rätt partisk.  Dessa saker jag gör, blir ju liksom som en del av min identitet. Det kan vara sådana där små petitesser som att jag har min speciella plats vid köksbordet, som ingan annan vågar närma sig annat än när jag inte är hemma. Frukosten är också ett moment i vardagen, som är extremt viktigt för mig att det blir precis så som jag vill ha det. Det handlar så klart om Äggmackan. Eller snarare, äggmackorna. För det är alltid två stycken. Då blir det exakt antal skivor var, på de båda perfekt rostade mackorna av det 8 minuter, hårdkokta ägget. 

För somliga, kan dessa små saker störa dem. Och det kan jag väl mycket väl förstå, när det börjar gå ut över andra, vill säga. För det händer ibland. Vi hade krig här hemma efter en äggincident för några månader sedan. Mestadels får väl jag ta på mig ansvaret för det hela, men mina syskon betedde väl sig inte heller helt rumsrent. 
 
Det handlar väl åter igen om mina kontrollbehov. Det är galet svårt att släppa på dem och blir det inte precis så som jag har tänkt mig, kan jag brusa upp på en millisekund. Det är lite läskigt, faktskt. Men jag försöker så gott jag kan och förmår att sänka garden. Det är jobbigt och energikrävande att ligga på defensiven hela tiden, liksom. 

Julhetsen

Jag förundras över den här julyran. Förra året var jag inte hemma under jul. Då hade jag satt mig på en sista-minuten till Thailand med mitt ex. Det var konstigt att inte fira jul hemma. Vi struntade ju helt i att ens försöka, för det kändes liksom så krystat att stämma in i "Jingle Bells" med resten av de svettiga semesterfirarna på stranden. Det var för absurt.

Minns att vi tittade på varandra vid ett flertal tillfällen och bara skakade på huvudet i samförstånd. Kanske hade den där resan blivit lite roligare om vi faktiskt hade embracat julfirandet och bytt paket eller så. Varför vara svår liksom? Hur som haver. Den här julen hade jag planerat att fira ordentligt. Köpa många och dyra paket, baka en massa grejer, sjunga julsånger och fixa en fin gran, samt klä den. Ja, ni vet vad jag menar.

Men just nu - när jag som alltid sitter på bussen för mig själv och filosoferar, så känner jag inte att jag är så himla sugen längre? Är på väg in för att handla julklappar. Men har jag någon lust? Inte överhuvudtaget. Klädde jag granen? Nej, det passade lillebrorsan på att göra medan jag var på jobbet. Det förstörde min dag. Ja, det var nog det som tog död på min julglädje. Jag hade ju i mitt huvud så fint tänkt att julen skulle vara en period då man gjorde roliga saker med familjen. Tillsammans.

Det var ju inte själva julgodiset jag ville åt eller slutresultatet av den klädda granen med blinkande ljus, nej det handlade om att stå där i köket och baka tillsammans, sätta på julmusik och klä granen tillsammans, bestämma var ljusen skulle sitta och göra smällkarameller tillsammans. Jag tror att det kanske var den grejen som dödade min julstämning. Att jag kom hem och granen var färdigklädd. Kanske beror det också på att snön smälte bort... Det var väl eländigt ändå?

Nu ska jag bränna min vårdbiträdeslön på julklappar. Var snälla mot varandra i jul! Kramas mycket! Det ska jag försöka göra i alla fall.

Love Is All



Här har ni en ny favoritlåt hos mig att mysa till i vintermörkret! Tallest Man on Earth som har gjort denna.

Follow on Bloglovin Klicka på tutten om du tycker om min blogg!

Om Elsa

Samlar på halsdukar och idiotgrejer. Amatörfotar med min superkamera och är nog mest stolt över mina armbrytarmuskler. Har svårt för det där med att städa, men kan numera laga morotssoppa utan recept. Tycker om personer som tycker om mig, men kan inte helt och fullt relatera till folk som ogillar leverpastejsmörgåsar.