Håll tummarna för mig nu!

Nu är det bara några timmar kvar. Imorgon börjar jag. Imorgon börjar min nystart. Är helt sinnessjukt nervös just nu. Sitter helt hypad och vet inte var jag ska ta vägen, vad jag ska ta på mig. Pirrpirr i magen. Nej, men det ska nog gå bra det här. Det måste det ju ändå göra. Orkar inte annars. Puh. Andas. Jag vill verkligen bara att det ska bli rätt den här gången. Någon gång måste det väl få bli det? Om några timmar bara ska jag sätta mig på bussen mot något för mig helt okänt. Det här är så läskigt, men jag tror att det kommer gå bra. Jag vill, vill, vill verkligen det.

När vi var i Barcelona gick Julia ibland hem innan alla andra till vår lägenhet om dagarna. Allt som oftast droppade även jag in lite senare för att öppna dörren till tonerna av Håkan Hellström. Vanligtvis är det ingen musik jag sätter på om jag får välja själv, men faktum är ändå att hans halvfula sångröst och smådjupa texter passade rätt bra när man låg där på hotellsängen och tog igen sig en stund. Och insåg då att han har ändå en del härliga låtar, även om jag aldrig kommer bli något hängivet Håkan-fan. En av de visor vi lyssnade på var den HÄR.


Det var girlpower för hela slanten

Då var Way Out West över för den här gången. Satan vad bra det har varit. Grejen med Way Out West är att den saknar en stor del av den där "festivalkänslan" som på de andra stora festivalerna i Sverige har. Mycket för att det inte finns någon camping. Det blir mer som att man går på konserter eller som att man är ute. Man pratar inte med folk på samma sätt här.

Det var en besvikelse i sig, men den största utav dem alla var ändå Miike Snow som jag längtat efter att få se sedan 2009. Helt brutalt, sjukt vad beklagligt det var. Sångaren, Andrew Wyatt var lika hög/bakis som Andreas Kleerup och det fanns liksom inte känsla, ingen scennärvaro och sådan nonchalans! Har var liksom inte ett dugg glad över att vara där och förvisso är Miike Snow en studioprodukt, men jag menar kom igen. De hade aldrig tagit sig så långt utan alla de som vallfärdat för att få se dem igår. Grisigt var ordet!

Laleh, som också spelade igår var å andra sidan helt, jävla magisk. Sådan otroligt varm och äkta människa. Och så helt sinnessjukt vacker att både se och lyssna på. Det var magi ut i fingerspetsarna. Jag tror inte att det fanns en människa som inte gick ifrån den spelningen med ett leende på läpparna. Hon var nog en av de få artister under festivalen som verkligen berörde. 

När jag tänker tillbaka var det överraskande nog solotjejerna som levererade, snarare än de riktigt stora banden. Florence, Ane Brun, Feist och Laleh gjorde alla riktigt grymma spelningar som man kommer att komma ihåg långt efteråt och de var nog också de enda. Förutom då Bon Iver. 

De satte upp en makalöst bra konsert. Allt var bra. Allt, allt allt, förutom att de inte spelade en del låtar jag verkligen hade velat höra live. Sedan har jag också svårt för när man gör om låtar. Förstår förvisso att Bon Iver måste vara trötta på att spela Skinny Love om igen, hela tiden, men det är ju vad fansen vill höra. Aja. Det finns verkligen inte mycket att klaga på här. Det var feeling från första sekund till långt efter att lamporna slocknat. 

 

Way Out West

Jag och mina vänner vann fyra biljetter till årets Way Out West. Det är vi så klart mycket glada över och speciellt jag, tror jag. Tänk att få se både Bon Iver och Miike Snow inom loppet av två dagar! Lyckan i det!


Fortfarande bara 18 år

Jag kommer ihåg sommarlov då man frågade sina vänner "Vad ska vi göra imorgon?", eftersom det på den tiden var självklart att man skulle hänga med varandra hela tiden. Jag kommer ihåg sommarlov när man badade mycket. Inga starka minnesbilder egentligen, bara känslan och ljudet av vatten som plaskar. Nakenbad mitt i natten, höga hopp från bryggor, panikskriken när brännmaneter närmar sig.

När jag och Jennifer häromdagen berättade om ett sommarlov efter sjuan (då vi i princip bodde i min lillstuga och alla kom och gick som de ville) för Julia som alltid har bott i Göteborg, säger hon att det låter idylliskt. Som en gammal ungdomsfilm. Att hon aldrig varit med om något sådant. Nästan lite avund i rösten. Man var med samma människor, på samma ställen och gjorde samma saker. På ett ungefär. Och hon hade nog ganska rätt i det hon sade. Med ens kände jag mig väldigt lyckligt lottad för att jag växt upp på en liten ort utanför staden (småstadskomplex till trots, samt att folk här generellt helt saknar förmåga att tänka själva). Vi hade det ändå ganska bra.

Jennifer talade också om det där med att "hänga". Vi har märkt en tydlig skillnad bara sedan vi började gymnasiet. Fenomenet "hänga" är något man liksom planera sig till. Man hinner helt enkelt inte med. Så tänkte Jennifer på när vi blir gamla och får barn och på hennes egna föräldrar som har massor med vänner, men som aldrig hänger. Blir det så? Att man aldrig hänger när man blir gammal? Det låter skitdumt tycker jag. Vi bestämde oss för att vi minsann ska få tid till att hänga, hur många ungar vi än må ha klamrandes runt halsen. Jag är dock lite mer tveksam på om det i praktiken kommer gå.

Det känns som att vi alla börjat fundera väldigt mycket över framtiden det senaste. Ångesten för att det är sista året i gymnasiet och vad sjutton ska jag göra sedan eller jag vet inte? Jag försöker i möjligaste mån att tänka så lite som möjligt på det där. Det kan komma sedan. Jag har för mycket roligheter på gång. Jag är helt och hållet upptagen med att vara jätteung faktiskt. Jag är ju ändå bara 18. Snälla låt mig vara det ett tag till.

Jag skulle inte bli förvånad om somrarna inte blir mycket bättre än så här framöver. Vädermässigt, alltså. För även om jag saknar de där sommarloven då man inte hade några förpliktelser what so ever, så kan jag lugnt säga att det här sommarlovet har varit bland de bästa hittills. Inte för att direkt gjort några spektakulära grejer, utan för att jag har tagit vara på varje, lediga dag. Jag tror även att det beror på att jag har jobbat 75 procent, åtta veckor i sträck. Du vill inte ligga hemma och fisa på sin kanske enda lediga dag för veckan.

På onsdag jobbar jag för sista gången. Det kändes redan lite igår när jag sade hej då till många av mina arbetskollegor. Kommer sakna mitt äldreboende med alla fina tanter och gubbar! Det är lustigt hur saker och ting efter en tid blir "normalt" i ens huvud. Mina rutiner den här sommaren har varit att jobba där och ta hand om folk. Det blir en konstig omställning att börja tänka på sig själv igen. 

Tror att den här erfarenheten har varit väldigt nyttig för mig. Man kan inte fortsätta vara så egoistisk efter att ha jobbat på ett sådant här ställe. Jag har fått så mycket empati. Och mår inte dåligt av det. Sedan har jag ju också lärt mig en del nyttigheter inför framtiden. Som till exempel hur man tvättar och lagar mat. Igår gjorde jag morotssoppa. Den blev supergod.

Men åter till vädret! Jag får nämligen psykbryt av mörker och kyla. Därför bestämde jag och tre av mina vänner oss för att dra till Barcelona sista veckan innan skolan börjar. Min enda semestervecka. Det jag sparat min lön till hela sommaren. Vi åker på måndag. Det regnar och blåser idag, men det gör det inte så himla mycket, eftersom jag vet att snart, snart får jag se en ny stad, öppna upp ögonen för en helt ny kultur, ett helt nytt språk och förhoppningsvis få en trevlig solbränna med mig hem och nya minnesbilder av plaskande vatten. 

Men åh. Just det, ja. Först ska vi lämna in våra vunna Way Out West-biljetter och lyssna på en massa bra musik hela torsdagfredaglördag. Fattar ni eller?

Hej!

Det här är min nya blogg. Jag hade en gammal förut, men sen så vaskade jag den.

RSS 2.0