Äggmackan

Det är roligt det där, med folks små egenheter. Alla har vi våra mer eller mindre charmiga förteelser. Mammas kille, till exmepel har en grej för sig med att alltid duscha på kvällen. Jättesent, så där vid elva, halv tolvtiden låser han in sig på badrummet och duschar. Det kan bli lite problematiskt ibland när man vill gå och göra sig i ordning för sängen. Borsta tänderna, tvätta bort sminket och så vidare. Är oftast lite för trött för att gå upp på övervåningen för att göra det. Så jag väntar hellre tills han är klar. Som nu.

Jag har själv ett antal märkliga saker för mig. Personligen, ser jag inget vidare problem med dessa, men sedan är jag å andra sidan nog rätt partisk.  Dessa saker jag gör, blir ju liksom som en del av min identitet. Det kan vara sådana där små petitesser som att jag har min speciella plats vid köksbordet, som ingan annan vågar närma sig annat än när jag inte är hemma. Frukosten är också ett moment i vardagen, som är extremt viktigt för mig att det blir precis så som jag vill ha det. Det handlar så klart om Äggmackan. Eller snarare, äggmackorna. För det är alltid två stycken. Då blir det exakt antal skivor var, på de båda perfekt rostade mackorna av det 8 minuter, hårdkokta ägget. 

För somliga, kan dessa små saker störa dem. Och det kan jag väl mycket väl förstå, när det börjar gå ut över andra, vill säga. För det händer ibland. Vi hade krig här hemma efter en äggincident för några månader sedan. Mestadels får väl jag ta på mig ansvaret för det hela, men mina syskon betedde väl sig inte heller helt rumsrent. 
 
Det handlar väl åter igen om mina kontrollbehov. Det är galet svårt att släppa på dem och blir det inte precis så som jag har tänkt mig, kan jag brusa upp på en millisekund. Det är lite läskigt, faktskt. Men jag försöker så gott jag kan och förmår att sänka garden. Det är jobbigt och energikrävande att ligga på defensiven hela tiden, liksom. 

Julhetsen

Jag förundras över den här julyran. Förra året var jag inte hemma under jul. Då hade jag satt mig på en sista-minuten till Thailand med mitt ex. Det var konstigt att inte fira jul hemma. Vi struntade ju helt i att ens försöka, för det kändes liksom så krystat att stämma in i "Jingle Bells" med resten av de svettiga semesterfirarna på stranden. Det var för absurt.

Minns att vi tittade på varandra vid ett flertal tillfällen och bara skakade på huvudet i samförstånd. Kanske hade den där resan blivit lite roligare om vi faktiskt hade embracat julfirandet och bytt paket eller så. Varför vara svår liksom? Hur som haver. Den här julen hade jag planerat att fira ordentligt. Köpa många och dyra paket, baka en massa grejer, sjunga julsånger och fixa en fin gran, samt klä den. Ja, ni vet vad jag menar.

Men just nu - när jag som alltid sitter på bussen för mig själv och filosoferar, så känner jag inte att jag är så himla sugen längre? Är på väg in för att handla julklappar. Men har jag någon lust? Inte överhuvudtaget. Klädde jag granen? Nej, det passade lillebrorsan på att göra medan jag var på jobbet. Det förstörde min dag. Ja, det var nog det som tog död på min julglädje. Jag hade ju i mitt huvud så fint tänkt att julen skulle vara en period då man gjorde roliga saker med familjen. Tillsammans.

Det var ju inte själva julgodiset jag ville åt eller slutresultatet av den klädda granen med blinkande ljus, nej det handlade om att stå där i köket och baka tillsammans, sätta på julmusik och klä granen tillsammans, bestämma var ljusen skulle sitta och göra smällkarameller tillsammans. Jag tror att det kanske var den grejen som dödade min julstämning. Att jag kom hem och granen var färdigklädd. Kanske beror det också på att snön smälte bort... Det var väl eländigt ändå?

Nu ska jag bränna min vårdbiträdeslön på julklappar. Var snälla mot varandra i jul! Kramas mycket! Det ska jag försöka göra i alla fall.

Love Is All



Här har ni en ny favoritlåt hos mig att mysa till i vintermörkret! Tallest Man on Earth som har gjort denna.

Utkast: Sep. 11, 2012

"Det gjorde verkligen skitont i lilla hjärtat idag. En lärare frågade hur det egentligen var fatt. Då reste jag mig från min stol, gick där ifrån och grät på en skoltoalett i säkert, minst en halvtimma eller så.
Jag vet inte om känslorna undermedvetet visste att det idag var exakt, precis en vecka sedan som han sade "Hej då, Elsa. Jag älskar dig. Ha det så bra." i telefonen och jag tvingade fram ett "Hej då, fina Viktor. Jag älskar dig också. Ha det så himla, himla bra." med rösten kvävd av gråt.
Och vi som trodde att vi äntligen skulle få somna tillsammans i samma säng från och med nu, hela tiden, varje natt och äntligen bo i samma stad, blev nu istället tvingade ännu längre bort från varandra. Jag antar att verkligheten ville någon annanstans. 100 mil och jag har aldrig känt mig mer ensam."
 
Hittade det här idag. Får ont i hela andningssystemet och maggropen när jag läser det, men jag ska berätta en hemlighet för er. Det gör inte lika ont längre. Idag gör det inte lika ont. Och vi säger hej till varandra ibland på telefon. Och jag kan tänka att det kan vara okej. Man måste få låta det ta den tid det tar. Man kanske inte måste tvinga sig själv att sluta älska en person som man en gång har älskat och hållt nära. För jag tänker lite att har du en gång älskat, så kommer du alltid älska. Och att det är okej. 

Hej

Min hjärna har börjat arbeta igen. Den fullständigt kokar faktiskt. Det är extremt skönt och samtidigt spännande att känna hur min tankemaskin är i full gång igen. Det känns ungefär som att jag har vaknat upp ur någon slags dvala. Folk säger att man går i ide på vintern. Det gjorde jag också förr i tiden, men inte nu längre. Det var ärligt talat längesedan jag kände mig så här vaken. Det är en fantastisk känsla.

Mina tankar kanske inte må vara de mest produktiva eller intelligenta, men det spelar liksom mindre roll. Att jag filosoferar över och kring kärlek och identitet, istället för världsomvändande lösningar för hur man ska rädda vår planet kanske i nuläget inte spelar så himla stor roll. Jag tänker mer att jag har fått mig själv att börja spinna igen. Och inte runt, runt som förut, utan framåt!
Möjligen kan detta vara ett resultat över att jag äntligen kan och vågar se något slags "ljus i tunneln". Att nu är friheten nära. Fem månader kvar av gymnasiestudier och sedan aldrig mer igen.

Dem som säger att gymnasiet var den bästa perioden i deras liv, kan slänga sig i väggen. Det finns ingen period i hela mitt liv, då jag avskytt mig själv så mycket som jag har gjort. Jag har aldrig känt mig så otillräcklig som jag har gjort under dessa år, men tack vare att det hela snart är över, att jag snart är klar, gör att jag vågar drömma lite igen. Eller fan. Inte så lite heller. Jag drömmer stort och mycket. Länge och högt.
Men det är en annan historia, en annan tanke, som jag gladeligen delar med mig av en annan gång. Mina tummar krampar och jag måste springa till tåget.

En fråga: Varför i HELA helvete har Västtrafik beslutat sig för att rulla in pendeln på andra sidan spåret!?! Kan NÅGON förklara detta oförklarliga? HUR är det tänkt att man ska hinna?

EDIT: Med andan i halsen - den här gången hann jag.

RSS 2.0