Utkast: Sep. 11, 2012

"Det gjorde verkligen skitont i lilla hjärtat idag. En lärare frågade hur det egentligen var fatt. Då reste jag mig från min stol, gick där ifrån och grät på en skoltoalett i säkert, minst en halvtimma eller så.
Jag vet inte om känslorna undermedvetet visste att det idag var exakt, precis en vecka sedan som han sade "Hej då, Elsa. Jag älskar dig. Ha det så bra." i telefonen och jag tvingade fram ett "Hej då, fina Viktor. Jag älskar dig också. Ha det så himla, himla bra." med rösten kvävd av gråt.
Och vi som trodde att vi äntligen skulle få somna tillsammans i samma säng från och med nu, hela tiden, varje natt och äntligen bo i samma stad, blev nu istället tvingade ännu längre bort från varandra. Jag antar att verkligheten ville någon annanstans. 100 mil och jag har aldrig känt mig mer ensam."
 
Hittade det här idag. Får ont i hela andningssystemet och maggropen när jag läser det, men jag ska berätta en hemlighet för er. Det gör inte lika ont längre. Idag gör det inte lika ont. Och vi säger hej till varandra ibland på telefon. Och jag kan tänka att det kan vara okej. Man måste få låta det ta den tid det tar. Man kanske inte måste tvinga sig själv att sluta älska en person som man en gång har älskat och hållt nära. För jag tänker lite att har du en gång älskat, så kommer du alltid älska. Och att det är okej. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0