100 mil

Jag vill att du ska veta att jag är så stolt över dig. För jag visste det hela tiden och trodde på dig. Nu är det din tur att förverkliga dina drömmar. Och jag kommer alltid, alltid, alltid hålla din rygg. Och du kommer alltid, alltid, alltid ha en speciell plats hos mig. Min bästa vän. Jag önskar dig all lycka på den här resan. Det förtjänar du verkligen.

Ändock känns det värre i lilla hjärtat, än jag befarade att det faktiskt skulle göra.

Att aldrig mer ha timlånga samtal i hemtelefonen. Aldrig mer omfamna varandra på Centralen. Hålla fina händer, hjälpa till att bära väskor. Aldrig mer somna i samma säng, aldrig mer känna doften av nynaken, nyvaken hud. Aldrig mer möta isblå ögon, aldrig mer pussa på fina läppar, höga kindben, varm nacke. Aldrig mer hålla om och krama om, bli omhållen och omkramad.

Aldrig mer beundra perfekta tänder, pilla på vackra tår och höra hjärtat slå. Aldrig mer fnissa ikapp och dela hemligheter, hata världen och hela mänskligheten. Aldrig mer läsa Metron tillsammans på tunnelbanan och tävla i Angry Birds. Aldrig mer laga köttbullar, tjafsa om choklad eller om vem som egentligen fick mest popcorn. Aldrig mer göra planer, dagdrömma och finna den andres redogöring över hur bra gener man har, som den finaste av kärleksförklaringar.

Aldrig mer klappa vackra käkben och peta på långa, svarta ögonfransar. Aldrig mer dela vante och låna varandras kläder. Aldrig mer försöka äta Sushi tillsammans och aldrig mer tänka stort över en kopp kaffe. Aldrig mer leka "pussleken" och aldrig mer kalla varandra fåniga namn.

Aldrig mer få ont i ryggen och tvingas sova skavfötters och aldrig mer säga att "Jag älskar dig.", för det är ju inte bra. Det är inte snällt och framför allt inte nyttigt, när man nu bor 100 mil ifrån varandra istället för 50 och ska påbörja nya resor i sina liv. Utan varandra. På egen hand. 

Jag saknar dig ikväll.



RSS 2.0