Till Jennifer.

Jag ska vara ärlig. Direkt efter att du åkt fick jag sådan enorm seperationsångest att jag kastade mig över väskan och öppnade ditt paket med en gång. Sedan låg jag och skrekgrät i sängen i typ en timme för att det gjorde så ont i mig att lämna dig. Att behöva säga hej då till dig, min bästa vän och flytta ifrån dig - är tveklöst något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv. 
 
Glad jag är jag ändå, att det är just du och ingen annan som är min bästa vän. Eftersom jag vet att jag alltid har dig och du vet att du alltid, alltid, ALLTID har mig. Fan, vad du visste att jag behövde det där brevet. Det kom när jag behövde det som mest. Det är det absolut finaste någon någonsin har skrivit till mig. 
 
Och när jag sedan läste lappen på asken... "I asken ligger något som gör att jag kan vara med dig hela tiden, (eller när du vill/behöver). Dess budskap är den delen av mig som jag tror du behöver mest nu." "Yolo." viskade jag och öppnade asken. 



Och det är roligt, för du vet verkligen hur mycket jag egentligen hatar uttrycket. Att jag inte funnit mening för det i mitt liv. Men du har så rätt, du som känner mig bättre än jag själv. Det här är mitt yolo. Jag kommer att bära det tills det oxiderar sönder och stolt förklara varför jag bär "yolo" om halsen till min knälånga pennkjol och blommiga blus.

Älskade, finaste, mitt allt - du är bäst i hela världen. Låt dig ingen, någonsin trampa på dig. Du är värd det absolut bästa. Jag önskar bara att du ibland kunde se dig själv så som jag ser dig. Det gör så ont att jag inte kan komma hem till dig och tvångskramas och trösta dig när jag vet att du drunknar i hjärtesorg, även fast du inte säger något. Jag tänker på det hela tiden. Att jag hoppas att du kan vara stark för dig själv, för framtida Jennifer. 
Det är väl också där vi kompletterar varandra så himla bra. Du är mina vingar och jag är ditt ankare. Jag tar dig ner på jorden, liksom du får mig att flyga. Utan dig, fungerar inte jag. Vem vore jag då?

Från mig till dig.


The rest is still unwritten.

Okej. Så imorgon flyttar jag till Uppsala. 
 
Onsdagen den 10 december 2014 skulle jag gå och betala mitt livs resa till Nya Zeeland och Australien. Jag skulle åka ensam och vara borta i tre månader. Samma dag kom antagningsbeskedet. Jag sökte mest bara för att man ska så där fem i midnatt, sista anmälningsdagen. Fick inte studieorterna rätt eller någonting och visste att jag ändå inte hade en chans att komma in. Men så står det ändå där med klargröna bokstäver.
 
 
ANTAGEN. Antagen till psykologprogrammet vid Uppsala universitet. 300 hp, fem år att ditt liv. Är du redo? "Helvete." Vad gör man? Man svarar ja. Jag svarade självklart ja. Det är min drömutbildning som jag har kommit in på. Vad väntar jag på? Timingen må va usel, jag må kanske inte känna en enda jävel i Uppsala, men jag har inget val. Jag kommer aldrig komma in igen. Nu kör jag bara. Och så är det med det.
 
Australien och Nya Zeeland får vänta. Livet blir ändå aldrig som man tänkt sig. Så imorgon flyttar jag till Uppsala för att plugga till psykolog. Och visst är det lustigt ändå. När jag såg mig själv resa till andra sidan jorden, kände jag att världen låg i mina händer och att jag var stor och modig. Och nu, när jag ska flytta till Uppsala, så har jag aldrig känt mig så liten och rädd. Aldrig.

Men eftersom jag anser att meningen mitt liv, mitt telos - till stor grad handlar om utveckling, så måste man ibland göra det obekvämt för sig själv, våga ta jobbiga beslut och våga kasta sig in i något som man inte vet något om. Så det är vad jag gör nu. Och så testar jag. Det värsta som kan hända är ju bara att jag flyttar hem igen, eller hur?
 
Detta är mitt yolo, Jennifer. Jag älskar dig. 

RSS 2.0