Äggmackan

Det är roligt det där, med folks små egenheter. Alla har vi våra mer eller mindre charmiga förteelser. Mammas kille, till exmepel har en grej för sig med att alltid duscha på kvällen. Jättesent, så där vid elva, halv tolvtiden låser han in sig på badrummet och duschar. Det kan bli lite problematiskt ibland när man vill gå och göra sig i ordning för sängen. Borsta tänderna, tvätta bort sminket och så vidare. Är oftast lite för trött för att gå upp på övervåningen för att göra det. Så jag väntar hellre tills han är klar. Som nu.

Jag har själv ett antal märkliga saker för mig. Personligen, ser jag inget vidare problem med dessa, men sedan är jag å andra sidan nog rätt partisk.  Dessa saker jag gör, blir ju liksom som en del av min identitet. Det kan vara sådana där små petitesser som att jag har min speciella plats vid köksbordet, som ingan annan vågar närma sig annat än när jag inte är hemma. Frukosten är också ett moment i vardagen, som är extremt viktigt för mig att det blir precis så som jag vill ha det. Det handlar så klart om Äggmackan. Eller snarare, äggmackorna. För det är alltid två stycken. Då blir det exakt antal skivor var, på de båda perfekt rostade mackorna av det 8 minuter, hårdkokta ägget. 

För somliga, kan dessa små saker störa dem. Och det kan jag väl mycket väl förstå, när det börjar gå ut över andra, vill säga. För det händer ibland. Vi hade krig här hemma efter en äggincident för några månader sedan. Mestadels får väl jag ta på mig ansvaret för det hela, men mina syskon betedde väl sig inte heller helt rumsrent. 
 
Det handlar väl åter igen om mina kontrollbehov. Det är galet svårt att släppa på dem och blir det inte precis så som jag har tänkt mig, kan jag brusa upp på en millisekund. Det är lite läskigt, faktskt. Men jag försöker så gott jag kan och förmår att sänka garden. Det är jobbigt och energikrävande att ligga på defensiven hela tiden, liksom. 

Julhetsen

Jag förundras över den här julyran. Förra året var jag inte hemma under jul. Då hade jag satt mig på en sista-minuten till Thailand med mitt ex. Det var konstigt att inte fira jul hemma. Vi struntade ju helt i att ens försöka, för det kändes liksom så krystat att stämma in i "Jingle Bells" med resten av de svettiga semesterfirarna på stranden. Det var för absurt.

Minns att vi tittade på varandra vid ett flertal tillfällen och bara skakade på huvudet i samförstånd. Kanske hade den där resan blivit lite roligare om vi faktiskt hade embracat julfirandet och bytt paket eller så. Varför vara svår liksom? Hur som haver. Den här julen hade jag planerat att fira ordentligt. Köpa många och dyra paket, baka en massa grejer, sjunga julsånger och fixa en fin gran, samt klä den. Ja, ni vet vad jag menar.

Men just nu - när jag som alltid sitter på bussen för mig själv och filosoferar, så känner jag inte att jag är så himla sugen längre? Är på väg in för att handla julklappar. Men har jag någon lust? Inte överhuvudtaget. Klädde jag granen? Nej, det passade lillebrorsan på att göra medan jag var på jobbet. Det förstörde min dag. Ja, det var nog det som tog död på min julglädje. Jag hade ju i mitt huvud så fint tänkt att julen skulle vara en period då man gjorde roliga saker med familjen. Tillsammans.

Det var ju inte själva julgodiset jag ville åt eller slutresultatet av den klädda granen med blinkande ljus, nej det handlade om att stå där i köket och baka tillsammans, sätta på julmusik och klä granen tillsammans, bestämma var ljusen skulle sitta och göra smällkarameller tillsammans. Jag tror att det kanske var den grejen som dödade min julstämning. Att jag kom hem och granen var färdigklädd. Kanske beror det också på att snön smälte bort... Det var väl eländigt ändå?

Nu ska jag bränna min vårdbiträdeslön på julklappar. Var snälla mot varandra i jul! Kramas mycket! Det ska jag försöka göra i alla fall.

Utkast: Sep. 11, 2012

"Det gjorde verkligen skitont i lilla hjärtat idag. En lärare frågade hur det egentligen var fatt. Då reste jag mig från min stol, gick där ifrån och grät på en skoltoalett i säkert, minst en halvtimma eller så.
Jag vet inte om känslorna undermedvetet visste att det idag var exakt, precis en vecka sedan som han sade "Hej då, Elsa. Jag älskar dig. Ha det så bra." i telefonen och jag tvingade fram ett "Hej då, fina Viktor. Jag älskar dig också. Ha det så himla, himla bra." med rösten kvävd av gråt.
Och vi som trodde att vi äntligen skulle få somna tillsammans i samma säng från och med nu, hela tiden, varje natt och äntligen bo i samma stad, blev nu istället tvingade ännu längre bort från varandra. Jag antar att verkligheten ville någon annanstans. 100 mil och jag har aldrig känt mig mer ensam."
 
Hittade det här idag. Får ont i hela andningssystemet och maggropen när jag läser det, men jag ska berätta en hemlighet för er. Det gör inte lika ont längre. Idag gör det inte lika ont. Och vi säger hej till varandra ibland på telefon. Och jag kan tänka att det kan vara okej. Man måste få låta det ta den tid det tar. Man kanske inte måste tvinga sig själv att sluta älska en person som man en gång har älskat och hållt nära. För jag tänker lite att har du en gång älskat, så kommer du alltid älska. Och att det är okej. 

Hej

Min hjärna har börjat arbeta igen. Den fullständigt kokar faktiskt. Det är extremt skönt och samtidigt spännande att känna hur min tankemaskin är i full gång igen. Det känns ungefär som att jag har vaknat upp ur någon slags dvala. Folk säger att man går i ide på vintern. Det gjorde jag också förr i tiden, men inte nu längre. Det var ärligt talat längesedan jag kände mig så här vaken. Det är en fantastisk känsla.

Mina tankar kanske inte må vara de mest produktiva eller intelligenta, men det spelar liksom mindre roll. Att jag filosoferar över och kring kärlek och identitet, istället för världsomvändande lösningar för hur man ska rädda vår planet kanske i nuläget inte spelar så himla stor roll. Jag tänker mer att jag har fått mig själv att börja spinna igen. Och inte runt, runt som förut, utan framåt!
Möjligen kan detta vara ett resultat över att jag äntligen kan och vågar se något slags "ljus i tunneln". Att nu är friheten nära. Fem månader kvar av gymnasiestudier och sedan aldrig mer igen.

Dem som säger att gymnasiet var den bästa perioden i deras liv, kan slänga sig i väggen. Det finns ingen period i hela mitt liv, då jag avskytt mig själv så mycket som jag har gjort. Jag har aldrig känt mig så otillräcklig som jag har gjort under dessa år, men tack vare att det hela snart är över, att jag snart är klar, gör att jag vågar drömma lite igen. Eller fan. Inte så lite heller. Jag drömmer stort och mycket. Länge och högt.
Men det är en annan historia, en annan tanke, som jag gladeligen delar med mig av en annan gång. Mina tummar krampar och jag måste springa till tåget.

En fråga: Varför i HELA helvete har Västtrafik beslutat sig för att rulla in pendeln på andra sidan spåret!?! Kan NÅGON förklara detta oförklarliga? HUR är det tänkt att man ska hinna?

EDIT: Med andan i halsen - den här gången hann jag.

100 mil

Jag vill att du ska veta att jag är så stolt över dig. För jag visste det hela tiden och trodde på dig. Nu är det din tur att förverkliga dina drömmar. Och jag kommer alltid, alltid, alltid hålla din rygg. Och du kommer alltid, alltid, alltid ha en speciell plats hos mig. Min bästa vän. Jag önskar dig all lycka på den här resan. Det förtjänar du verkligen.

Ändock känns det värre i lilla hjärtat, än jag befarade att det faktiskt skulle göra.

Att aldrig mer ha timlånga samtal i hemtelefonen. Aldrig mer omfamna varandra på Centralen. Hålla fina händer, hjälpa till att bära väskor. Aldrig mer somna i samma säng, aldrig mer känna doften av nynaken, nyvaken hud. Aldrig mer möta isblå ögon, aldrig mer pussa på fina läppar, höga kindben, varm nacke. Aldrig mer hålla om och krama om, bli omhållen och omkramad.

Aldrig mer beundra perfekta tänder, pilla på vackra tår och höra hjärtat slå. Aldrig mer fnissa ikapp och dela hemligheter, hata världen och hela mänskligheten. Aldrig mer läsa Metron tillsammans på tunnelbanan och tävla i Angry Birds. Aldrig mer laga köttbullar, tjafsa om choklad eller om vem som egentligen fick mest popcorn. Aldrig mer göra planer, dagdrömma och finna den andres redogöring över hur bra gener man har, som den finaste av kärleksförklaringar.

Aldrig mer klappa vackra käkben och peta på långa, svarta ögonfransar. Aldrig mer dela vante och låna varandras kläder. Aldrig mer försöka äta Sushi tillsammans och aldrig mer tänka stort över en kopp kaffe. Aldrig mer leka "pussleken" och aldrig mer kalla varandra fåniga namn.

Aldrig mer få ont i ryggen och tvingas sova skavfötters och aldrig mer säga att "Jag älskar dig.", för det är ju inte bra. Det är inte snällt och framför allt inte nyttigt, när man nu bor 100 mil ifrån varandra istället för 50 och ska påbörja nya resor i sina liv. Utan varandra. På egen hand. 

Jag saknar dig ikväll.



Håll tummarna för mig nu!

Nu är det bara några timmar kvar. Imorgon börjar jag. Imorgon börjar min nystart. Är helt sinnessjukt nervös just nu. Sitter helt hypad och vet inte var jag ska ta vägen, vad jag ska ta på mig. Pirrpirr i magen. Nej, men det ska nog gå bra det här. Det måste det ju ändå göra. Orkar inte annars. Puh. Andas. Jag vill verkligen bara att det ska bli rätt den här gången. Någon gång måste det väl få bli det? Om några timmar bara ska jag sätta mig på bussen mot något för mig helt okänt. Det här är så läskigt, men jag tror att det kommer gå bra. Jag vill, vill, vill verkligen det.

När vi var i Barcelona gick Julia ibland hem innan alla andra till vår lägenhet om dagarna. Allt som oftast droppade även jag in lite senare för att öppna dörren till tonerna av Håkan Hellström. Vanligtvis är det ingen musik jag sätter på om jag får välja själv, men faktum är ändå att hans halvfula sångröst och smådjupa texter passade rätt bra när man låg där på hotellsängen och tog igen sig en stund. Och insåg då att han har ändå en del härliga låtar, även om jag aldrig kommer bli något hängivet Håkan-fan. En av de visor vi lyssnade på var den HÄR.


Fortfarande bara 18 år

Jag kommer ihåg sommarlov då man frågade sina vänner "Vad ska vi göra imorgon?", eftersom det på den tiden var självklart att man skulle hänga med varandra hela tiden. Jag kommer ihåg sommarlov när man badade mycket. Inga starka minnesbilder egentligen, bara känslan och ljudet av vatten som plaskar. Nakenbad mitt i natten, höga hopp från bryggor, panikskriken när brännmaneter närmar sig.

När jag och Jennifer häromdagen berättade om ett sommarlov efter sjuan (då vi i princip bodde i min lillstuga och alla kom och gick som de ville) för Julia som alltid har bott i Göteborg, säger hon att det låter idylliskt. Som en gammal ungdomsfilm. Att hon aldrig varit med om något sådant. Nästan lite avund i rösten. Man var med samma människor, på samma ställen och gjorde samma saker. På ett ungefär. Och hon hade nog ganska rätt i det hon sade. Med ens kände jag mig väldigt lyckligt lottad för att jag växt upp på en liten ort utanför staden (småstadskomplex till trots, samt att folk här generellt helt saknar förmåga att tänka själva). Vi hade det ändå ganska bra.

Jennifer talade också om det där med att "hänga". Vi har märkt en tydlig skillnad bara sedan vi började gymnasiet. Fenomenet "hänga" är något man liksom planera sig till. Man hinner helt enkelt inte med. Så tänkte Jennifer på när vi blir gamla och får barn och på hennes egna föräldrar som har massor med vänner, men som aldrig hänger. Blir det så? Att man aldrig hänger när man blir gammal? Det låter skitdumt tycker jag. Vi bestämde oss för att vi minsann ska få tid till att hänga, hur många ungar vi än må ha klamrandes runt halsen. Jag är dock lite mer tveksam på om det i praktiken kommer gå.

Det känns som att vi alla börjat fundera väldigt mycket över framtiden det senaste. Ångesten för att det är sista året i gymnasiet och vad sjutton ska jag göra sedan eller jag vet inte? Jag försöker i möjligaste mån att tänka så lite som möjligt på det där. Det kan komma sedan. Jag har för mycket roligheter på gång. Jag är helt och hållet upptagen med att vara jätteung faktiskt. Jag är ju ändå bara 18. Snälla låt mig vara det ett tag till.

Jag skulle inte bli förvånad om somrarna inte blir mycket bättre än så här framöver. Vädermässigt, alltså. För även om jag saknar de där sommarloven då man inte hade några förpliktelser what so ever, så kan jag lugnt säga att det här sommarlovet har varit bland de bästa hittills. Inte för att direkt gjort några spektakulära grejer, utan för att jag har tagit vara på varje, lediga dag. Jag tror även att det beror på att jag har jobbat 75 procent, åtta veckor i sträck. Du vill inte ligga hemma och fisa på sin kanske enda lediga dag för veckan.

På onsdag jobbar jag för sista gången. Det kändes redan lite igår när jag sade hej då till många av mina arbetskollegor. Kommer sakna mitt äldreboende med alla fina tanter och gubbar! Det är lustigt hur saker och ting efter en tid blir "normalt" i ens huvud. Mina rutiner den här sommaren har varit att jobba där och ta hand om folk. Det blir en konstig omställning att börja tänka på sig själv igen. 

Tror att den här erfarenheten har varit väldigt nyttig för mig. Man kan inte fortsätta vara så egoistisk efter att ha jobbat på ett sådant här ställe. Jag har fått så mycket empati. Och mår inte dåligt av det. Sedan har jag ju också lärt mig en del nyttigheter inför framtiden. Som till exempel hur man tvättar och lagar mat. Igår gjorde jag morotssoppa. Den blev supergod.

Men åter till vädret! Jag får nämligen psykbryt av mörker och kyla. Därför bestämde jag och tre av mina vänner oss för att dra till Barcelona sista veckan innan skolan börjar. Min enda semestervecka. Det jag sparat min lön till hela sommaren. Vi åker på måndag. Det regnar och blåser idag, men det gör det inte så himla mycket, eftersom jag vet att snart, snart får jag se en ny stad, öppna upp ögonen för en helt ny kultur, ett helt nytt språk och förhoppningsvis få en trevlig solbränna med mig hem och nya minnesbilder av plaskande vatten. 

Men åh. Just det, ja. Först ska vi lämna in våra vunna Way Out West-biljetter och lyssna på en massa bra musik hela torsdagfredaglördag. Fattar ni eller?

Hej!

Det här är min nya blogg. Jag hade en gammal förut, men sen så vaskade jag den.

RSS 2.0